Idag är en riktigt stor dag, den har förutsättningarna att bli världens bästa eller världens sämsta. Den betyder så himla mycket för de flesta runt mig, och jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Men bortsett från den här dagen så har allt gått så snabbt, skolan tar upp all tid, försöker hinna med att leva också men det verkar som att jag har glömt bort hur man gör. Har hunnit vara på gymmet två gånger den här veckan, och fler ska det bli. Känner mig motiverad för en gångs skull och då är det lika att köra fullt ut, trots att min träningsvärk i armarna inte kommer försvinna i första taget och träningsvärken i mina ben snart dyker upp. Det som glädjer dagarna nu är det faktum att min familj är guld värd, och pappa som gett mig en ny glänsande vit iphone bara sådär spontant, tror han visste att det var det som behövdes. Annars så flyter dagarna förbi, eller ska man kanske säga tränger, drar och sliter sig förbi. Nu är det helt plötsligt snö ute på backen och kring 7 minusgrader. Och jag har insett att, i denna värld är ingenting permanent. Inte ens våra problem. 

Snart ger man upp skolan alltså, alla dessa hopplösa arbeten man får och alla dessa tomma dagar utan någonting meningsfullt. Livet rullar på i vanlig ordning på ytan, medan allt är huller om buller på insidan. Vi känner typ ingenting, men ändå känner vi så himla mycket på samma gång. Man går runt och hoppas denna höstdepression är just det, en höst-deppression. Hoppas solen kommer fram så vi får le igen, den borde varit här redan igår. Så nu försöker jag bota denna tråkiga dag som enbart innehöll skola och teorilektion, med nyaste avsnittet av gossip girl och en iskall cola. Tänkte säga att livet är allt bra ibland, men gör nog inte det, för denna dag hade kunnat vara så himla mycke bättre. Dock så har min nådigt jobbiga träningsvärk på innerlåren försvunnit, så nu kan jag åtminstone gå normalt. Tänk att jag nästan tackade nej till jobb i söndags pga den, undrar vem fan de var som sa att träningsvärk är skönt.