Hej hå hej hå va tiden gå. Men det är helt enkelt för att livet är i glans just nu, för vet ni vad? För exakt en vecka sen fick jag äntligen mitt efterlängtade förbaskade körkort! Jag trodde jag hade överskattat livet med körkort, livet som en fri fågel. Men ack vad jag hade fel, det är så härligt och kan redan lova att få körkort är ett av människans topp tio ögonblick i livet. Inte nog med att jag har rullat runt på fyra hjul den närmsta veckan så har jag även fått en till liten kusin, så söt så ja ba vill äta opp na. Och nu ska jag skjutsa lillasyster på träning och sedan fara till min pojke och rusta upp hans toalett med nya ikeaprylar. 

Men fredag var även en känslosam dag. För i fredags skulle marcus fyllt arton år. Han skulle blivit precis lika gammal som mig. Och som vi har väntat på den här månaden i så många år när vi var mindre. Det gör ont i precis varje liten skör kroppsdel med vetskapen om att han inte fick uppleva den, och att hans familj fick uppleva den utan honom. Så ont. Jag hälsade på graven med mitt hjärtat i halsgropen, och öppnade mig totalt. Så skör och sårbar. Jag undrar om du lyssnade, och om du skrattade åt mig så som du alltid skrattade. Ett sånt där skratt som bara gjorde att ingen kunde hålla sig för skratt. Jag undrar om du har hittat vänner i himlen som skrattar med dig nu. Saknade du, vi kommer aldrig glömma bort dig.

2012. Detta, tragiska och sorgliga men ändå fina på sitt eget sätt, år tar slut om sex timmar ungefär. Jag har jobbat och stått i hela dagen och nu har jag just klivit ut från duschen för att invänta min finaste person som jag ska bjuda på middag då vi båda är föräldralösa en dag som denna. Borde sätta igång att göra mig nyårsfin med klänning och hela köret, men känner att jag måste blicka tillbaka på detta år innan det. 

Det här året har förändrat allt, har förändrat mig. Borde säga att förra året, året jag flyttade hemifrån och fick hjärtat krossat gjorde det. Men efter det här året så kan jag gott säga att det var ingenting jämfört med detta. Det började med att på våren och vintern vara så fin och underbar till att på sommaren bli världens sämsta och jobbigaste på länge. Jag har varit med om saker jag aldrig trodde jag skulle orka. Sommaren började med cancer, den där helvetes äckliga cancern. Och fortsatte med att han, killen jag känt längst i hela mitt liv, min bästa vän på grundsskolan, han som hjälpte mig upp när jag inte hade någon annan de första fyra åren i skolan, dog. Ja, han dog, och jag har ännu inte förstått det. Så overkligt, så hemskt. Äckliga cancerhelvete och dödsfall. Och när allt var som värst, så skickade min fina pappa iväg mig till kroatien med min bästa vän vilket förändrade allt. Jag kunde andas igen och jag levde, åtminstone för en månad. Du är min hjälte pappa. Jag for hem lite tidigare än väntat därifrån för att sjunga på marcus begravning, och det var det jobbigaste jag någonsin gjort, i hela mitt liv. Men även det finaste jag någonsin gjort och kommer kunna göra. 

Men det här året har inte bara varit sorg och tårar, för jag har växt. På sätt jag inte trodde var möjligt. Och jag är tacksam nu att vi har klarat ett halvår av cancerhelvetet bra och att jag nu kan minnas tillbaka på marcus utan att brista ut i gråt varje gång. Jag inledde hösten med att börja både tvåan och få ett jobb, vilket visade sig vara en riktigt tidskrävande sak. Jag har stressat, jobbat och varit förbannad mycket då alla vet att jag inte kan hantera stressiga situationer. Jag har även träffat världens snällaste och finaste kille, som jag inte alls förtjänar på något sätt. Han gjorde detta halvår till det så mycket bättre. Julen var mysig och fin, för det är inte ofta hela familjen är samlad på samma ställe. Nu ska jag fira in det nya året, 2013, med mina vänner. Även fast jag inte får chansen att fira in det med båda mina solstrålar, så ska vi göra det bästa av saken. För vet ni vad? Inget kan stoppa denna kvällens humör då jag fyller arton heliga år om tretton ynka dagar. 2013 ska vi göra till så mycket bättre.

Snart ger man upp skolan alltså, alla dessa hopplösa arbeten man får och alla dessa tomma dagar utan någonting meningsfullt. Livet rullar på i vanlig ordning på ytan, medan allt är huller om buller på insidan. Vi känner typ ingenting, men ändå känner vi så himla mycket på samma gång. Man går runt och hoppas denna höstdepression är just det, en höst-deppression. Hoppas solen kommer fram så vi får le igen, den borde varit här redan igår. Så nu försöker jag bota denna tråkiga dag som enbart innehöll skola och teorilektion, med nyaste avsnittet av gossip girl och en iskall cola. Tänkte säga att livet är allt bra ibland, men gör nog inte det, för denna dag hade kunnat vara så himla mycke bättre. Dock så har min nådigt jobbiga träningsvärk på innerlåren försvunnit, så nu kan jag åtminstone gå normalt. Tänk att jag nästan tackade nej till jobb i söndags pga den, undrar vem fan de var som sa att träningsvärk är skönt. 

Here comes the fighter.