On the first page of our story, the future seemed so bright.

Det värsta är att jag inte kan glömma. Jag kan verkligen inte bara glömma och låta dagen komma som den kommer, jag har försökt. Jag har t.o.m lovat mig själv att glömma. Jag har glömt för ett tag men lika snabbt kom jag ihåg igen. Jag antar att du var väldigt speciell för mig. Men det konstiga är att det är pga. dig som jag mått mest dåligt.

Trots det gör allt, som jag inte kan glömma, mig så glad men ändå så ledsen. Jag vill inte komma ihåg, men jag vill samtidigt inte släppa allt. Trots att jag skadar mig själv så mycket genom det här. 

Jag tror att en gång i allas liv kommer en person som gör ett så stort intryck på en, att personen på något sätt alltid finns kvar. För faktiskt så finns du i allt jag gör hur lite jag än egentligen vill det.